Stor saknad...

Imorgon är det två månader sen pappa valde att vandra vidare till en annan plats eller ett annat liv och jag börjar inse verkligheten. Jag får aldrig träffa pappa igen...

Efter att pappa dött var jag ganska stark, jag grät lite då och då några dagar efter och allting kändes bara overkligt. Det var mycket att tänka på med allt ifrån pappersarbete för mamma och begravningsplanering, man fick inte så mycket tid att sörja. Men nu efter jul och nyår när allting börjar lugna ner sig börjar verkligheten komma ikapp. Jag har börjat få små "breakdowns" från och till och kan inte hålla inne tårarna, jag vill träffa pappa igen, jag saknar honom något så fruktansvärt. En gång om dagen gråter jag nog, oftast i min ensamhet när min sambo är på jobbet eller på nätterna när hon sover. Jag tycker om att gråta för pappa, jag tror inte på gud men jag hoppas pappas ser hur mycket jag saknar honom och att vart han än är har tillgång till att läsa detta.

Vissa dagar blir jag extremt förbannad på det som hänt, jag vet inte hur många gånger jag slagit min näve in i väggen allt jag orkar för att ta bort den psykiska smärtan. Det är ett rent helvete att mista någon nära, man associerar jättemycket till den bortgångne. Pappa älskade t.ex. Elvis så varje gång det kommer en TV-shop reklam om nya Elvis boxen eller liknande så börjar jag tänka "den skulle pappa uppskattat". Jag vill inte bli påmind hela tiden, jag vill påminna mig själv...

Tanken av att aldrig mer få träffa pappa gör mig så jävla ledsen, han var en så jävla gjuten pappa. Han hade sina brister med alkoholen men det skiter jag fullständigt i, för så fort han var nykter så var han bäst. Jävla helvete...

Jag blir så jävla arg att man inte tog alkoholproblemet mer seriöst, hade man haft en aning om att det kunde gå så här så hade jag gjort något. Jag ser a-lagarna på stan sitta och hälla i sig mängder med sprit och allt där till och dom lever fortfarande.

Vilken jävla gud tar en älskad familjefar...

Innan pappa dog var jag osäker på hur jag kände med gud, jag var inte speciellt brydd men jag nekade inte till hans existens heller. Nu vet jag dock att det inte finns någonting, gud är lika riktig som jultomten eller påskharen och bibeln är skriven av en egoistisk snickare som såg sig själv som en messiah...

Jag kan inte uttrycka mig hur jag känner inombords, men om känslor skulle vara i köttslig form skulle jag nog kalla mina känslor köttfärs.

JAG VILL HA MIN PAPPA TILLBAKA!