Tillbaka i tiden till nu.

Min pappa har en sjukdom idag som kallas för levercirros eller för oss dödliga även känt som skrumplever. Detta är en åkomma från ett långvarigt missbruk av alkohol, i detta fall whiskey.

Pappa har druckit så länge jag kan komma ihåg eller snarare av det lilla jag kan komma ihåg. Det började som alltid med alkohol på helger som sedan eskalerade till vissa vardagar och sedan varje dag.

Jag hade en jättebra relation med pappa när jag var mindre, vi var ute och åkte runt på loppmarknader, vi åkte och handla och vi hade allmänt kul ihop. Sen växte jag upp och fick andra intressen i livet, datorn kom in i huset, kompisar och fester. Dessutom var jag förbannad på pappa varje gång han hade druckit för att han blev ingen rolig människa, han blev en helt annan person som jag inte alls tyckte om. Detta resulterade i att vi tappade allting eftersom han blev denna andra personen varje dag mot slutet.

Vi bråkade väldigt mycket, jag sa att han var alltifrån en fyllegubbe till en jävla idiot. Detta är ingenting jag är stolt över idag då jag kunde försökt hjälpa honom istället för att sänka honom. Två gånger mot slutet innan jag flyttade hemifrån blev det t.o.m fysisk misshandel för jag var så förbannad på hans beteende. Andra gången vi hamna i bråk så drack han inte på flera dagar och jag trodde att äntligen all skit var slut. Icke. En vecka gick och han började dricka igen...

Jag blev tillsammans med min nuvarande fästmö och efter ett års tid flyttade jag hemifrån och tappade nästan kontakten med pappa. När jag ringde hem för att prata med mamma och pappa svarade hörde jag direkt att han hade druckit och då frågade jag direkt om mamma var hemma. Var hon på jobbet sa jag något i stil med "ok, jag ringer dit istället, hejdå". Jag frågade inte hur det var med honom, hur hans dag varit eller någonting. Det tog nog hårt på pappa, men det var ingenting jag tänkte på då. När jag var hemma på middagsbjudningar tillsammans med min syrra satt vi mest och störde oss på pappa när vi såg att han blev mer och mer full desto längre dagen gick.

Jag tog inte pappas alkoholism speciellt seriöst då jag inte visste någonting om skrumplever eller vad det kunde leda till, jag visste bara att får man skrumplever kan man inte dricka mer om man vill leva vidare.

I april/maj ringer min syster mig och säger att pappa har körts in till akuten, då hade jag inte träffat eller pratat med pappa på ett bra tag. Jag ringde direkt till mamma och hon förklarade att pappa hade svullnat upp på både ben och mage så dom skulle köra in och kolla vad det var för fel. Då jag inte träffat pappa på ett tag hade jag ingen aning om detta, i vilket fall som helst blev pappa inlagd på sjukhuset. Några dagar gick och jag åkte in till sjukhuset för att besöka honom, det var en syn jag aldrig kommer få ut ur huvudet. Pappa har alltid haft väldigt mycket muskler, haft en kula på magen och varit väldigt klipsk i knoppen. Denna människa jag hälsar på som sitter i sängen är smal, har gula ögon och hy, ser väldigt gammal ut och allmänt seg i huvudet, men tyvärr... det var min pappa. Vi satt och pratade lite och jag kunde inte sluta tycka synd om pappa, han var så in i helvetes ynklig och man såg att han hade jättemycket ångest. När jag sedan kom hem på kvällen bröt jag ihop totalt, jag grät, grät och grät. Jag la mig i sängen, satte mig på golvet, irrade runt i lägenheten och förstod att detta slutar inte bra. Det var många vändor på sjukhuset och det hände väldigt mycket också, alltifrån tömning av vätskor i kroppen till ett nära dödsfall. Efter två månader skrevs han ut.

Pappa kommer hem och allting verkar frid och fröjd, läkarna ger honom massor av mediciner och säger till min mamma att vi får vänta och se vad som händer med hans lever. Om levern inte skulle reparera sig under två års tid var det snack om en levertransplantation. Okej tänkte jag, dom ger levern två år på sig och dessutom ett leverbyte, då kanske detta inte är så farligt. Ack så fel jag hade!

Pappa blev alltifrån helt handikappad vissa dagar till att inte ens veta vad en toalett är. Vissa dagar var han så snurrig att han kallade mig för andra namn medan andra dagar var det guld och gröna skogar, han sa själv att han mådde väldigt bra. Ibland blev han väldigt deprimerad och drog ofta till med "snart lämnar jag nog detta jordeliv" och ibland så sa han "allting ska bli bra, jag ska verkligen kämpa". Han åkte in och ut på sjukhus, många gånger för att han behövde tömma ut vätska från magen och då låg han inne i några dagar. Men det kändes ändå bra, han började bli bättre, han kunde nästan på springa efter nån månad hemma. Jag var hemma hos mamma och pappa nästan varje dag då min mamma jobbar till 00:00 på nätterna och pappa behövde all hjälp han kunde få. Jag lagade mat, hämtade saker, vi tittade på TV ihop och vi hade äntligen skapat en ny och helt underbar kontakt med varandra.

Nu för ungefär två veckor sen blev pappa väldigt märklig, han var väldigt trött, snurrig och inte alls sig själv. Jag sa till mamma att ringa sjukvårdsupplysningen vilket hon gjorde och dom sa att efter som han hade blivit tömt på vätska nyligen kunde detta vara en uttorkning vilket jag tyckte stämde inte väldigt bra då pappa hade druckit dåligt dom två senaste dagarna. Dom sa dessutom att detta kunde vara väldigt allvarligt om det inte behandlades. Jag och mamma diskuterade det hela och vi ringde sedan ambulansen och bad dom skicka en, det kom två killar som snackade lite och då helt plötsligt kvicknar pappa till och säger att han ska dricka mycket och att han inte behöver följa med. Dessutom kan dom inte ta med någon mot deras vilja om man inte omyndigförklarar personen. Jag sa till ambulanskillarna att jag skulle vara hos pappa hela dagen och dom sa till mig att jag skulle få honom att dricka mycket, vilket jag gjorde. Hela den dagen satt jag bredvid pappa som låg och sov och grät så mycket så jag själv nästan fick vätskebrist, sen gick jag hem när mamma kom hem från jobbet och gick och la mig. Nästa dag ringde till mamma direkt när jag vaknade och frågade hur det var med honom, hon sa att han var oförändrad, dock när jag hade duschat, fixat till mig, klätt på mig och dragit dit hade han blivit bättre, dessutom hade ambulansen varit där igen för att denna gången verkligen ta med honom till sjukhuset, dock tvärvägrade pappa det och återigen, dom kunde ingenting göra. Jag gick in till pappa i sovrummet och förklara läget, att han var väldigt egoistisk som gör det här efter allting jag gjort för honom de senaste månaderna och allting jag kräver är att han gör mig denna tjänsten. Han var dock bestämd men jag fick honom att gå med på att om han blev sämre skulle han gå med på att åka in.

Den dagen åkte jag och klippte mig, mamma körde. När vi kom hem så hade sjukhuset ringt till pappa och sagt att han måste komma in för hans njurvärden var inte riktigt bra. Han lämnade prover en gång i veckan på vårdcentralen och de sista provet han lämnat hade inte visat sig vara så bra. Pappa kunde inte göra så mycket då, så dagen efter åkte han in och fick lägga in sig.

Nu den senaste veckan har allting förändrats, pappa har fått vatten i lungorna, infektion i en lunga, njurarna är inte bra, han kanske har diabetes eller början till det och levern har försämrats. Igår ringde pappa och sa till mamma att läkarna skulle sätta upp honom på en lista för en ny lever. När jag fick höra detta blev jag orolig samt lättad. Jag tänkte, bara det inte tar för långtid eller blir komplikationer med operationen men samtidigt, han får en ny lever och kanske kan leva ett normalt liv igen.

Idag får jag höra att han inte ska skrivas upp på listan, utan att han ska testas och se om han är tillräckligt frisk för att skrivas upp på listan. Det är väldigt höga krav för att få en ny lever tydligen, ett av kraven är att man måste varit fri från sprit i tre månader vilket han har varit. Ett annat krav är att de andra organen måste vara tillräckligt friska för att klara av en operation och där tror jag det brister. I nuläget är njurarna inte tillräckligt bra, men han skulle få en dyr och väldigt bra medicin imorgon som ska göra att njurarna fixar till sig, men ingenting är säkert. Mamma tar väldigt lätt på det hela, jag vet inte om hon inte inser läget, chansen att pappa kommer upp på listan är nog väldigt små. Min syster har börjat förstå allvaret mer och mer medan jag har sett varje dag som den sista länge nu.

Jag var också uppe hos pappa idag på sjukhuset och det kom in en läkare och förklarade läget helt och hållet. Han var väldigt specifik och förklarade hur allting funkar och ser ut med att få en ny lever. Dock sa att flera gånger att "din pappa är allvarligt sjuk" och det kändes som det var mer en skuggning av "din pappa kommer antagligen att dö av det här". Jag satt bredvid pappa i två timmar och grät och höll hans hand, han var inte riktigt med idag, han var väldigt trött och han tyckte allting var fruktansvärt tråkig. Idag var första gången jag kramat pappa på riktigt på många år och då såg jag att pappa fick tårar i sina ögon någonting som jag kommer bära med mig för resten av livet. Jag kan inte hjälpa att känna, kan de vara sista gången jag såg pappa? Kommer det ett samtal snart av mamma som säger "vi måste in till pappa nu".

Tiden får avgöra...

Denna blogg är skapad mycket för nära och kära ska kunna läsa om mina upplevelser med pappa i livet, hur långt det än blir, tyvärr ser det ut som denna blogg kan bli kortvarig. Men jag håller mina tummar så hårt jag kan att denna blogg avslutas för att pappa mår bra med en ny lever och det finns ingen anledning att fortsätta skriva.

Jag vill avsluta med att säga, pappa, även om du aldrig kommer få se eller läsa det här så vill jag bara säga att älskar jag dig och som jag sa till dig idag vid sängen kommer jag sakna dig så jävla mycket när du är borta och det kommer bli så sjukt tomt utan dig nu när vi hitta en kontakt igen!

/Feffe

Ps. detta är skrivet på ett löpande band ifrån mitt hjärta. Texterna kanske kan bli konstiga ibland och stavfel kan förekomma, men helt ärligt, det skiter jag i.