Älskade pappa!

Hej far min...

Nu vet jag inte hur längesen det var jag skrev här men det spelar ingen roll, för i mitt huvud finns du dagligen. Jag önskar så otroligt mycket att du var vid liv för tillfället för att se hur allting ser ut nu för tiden, ingenting är sig likt. Du ska se min och Emmas nya lägenhet, du hade tyckt läget var helt sjukt bra för du pratade alltid om att flytta in till stan, du fick tyvärr aldrig det. Du hade alltid varit välkommen hem till mig pappa, vare sig det var på en visit eller om du mådde dålig hemma, du hade alltid haft en plats i mitt hem.

Jag såg i mitt förra inlägg som jag skrev för ett tag sen att jag hade skrivit att allting var konstigt och splittrat, det är det fortfarande pappa... jag är fortfarande glad över att du slipper se allt det, för du hade tyckt de varit så sjukt synd.

Det måste varit du som var stenen som höll allting tillsammans, två av mina närmaste är inte två längre och det känns jävligt tråkigt. Det känns som jag blir dragen till höger och vänster men jag sitter fast i mitten. Den ena snackar om den andra, den andra snackar om den ena och det enda jag kan göra är att sitta och nicka för att inte bli ovän med någon av dem.

Den tredje människan pratar jag med mindre och mindre för varje dag som går och jag känner mindre och mindre gemensamt med den. Personen i fråga har börjat leva sitt egna liv och det känns som den struntar i sina närmsta. Jag har gett små "hintar" om att vi andra undrar vad som händer men då spelar personen dum och förstår inget. Om det är så att du finns någonstans pappa så vet du precis vad jag menar.

Till något helt annat, jag sitter och lyssnar på Hellelujah som vi spelade på din begravning, det var väldigt längesen jag lyssnade på den för att jag tänker bara på dig liggandes död i din kista och det vill jag absolut inte göra. Jag fattar inte varför det blev du pappa... det kunde lika gärna varit jag...

Fan va jag saknar dig pappa... fan också...