Hinner inte med...

Pappa...

Fan va tiden går snabbt, jag kan inte fatta att det redan e över fyra månader sen du dog, jag tänker tillbaka på den åttonde november vid 0800 när jag kom till sjukhuset och vi fick prata en sista gång. Du tyckte det var lite jobbigt att jag frågade så mycket men det var för jag var så sjukt orolig, oron var befogad. Fan också...

Jag sitter och lyssnar på Hallelujah med Alexandra Burke som vi spelade på din begravning, du hade älskat den versionen pappa, verkligen. Jag kan knappt skriva just nu så mycket jag gråter, jag saknar dig så sjukt mycket. Jag skriver det varje gång och jag kommer fortsätta skriva varenda gång jag uppdaterar bloggen. Varje dag blir jag påmind om någonting med dig pappa, e det inte Elvis på TV så e det Kula som säljer ål, jag kämpar dagligen med att hålla tillbaka tårarna.

Det känns lite som du blivit bortglömd av alla andra, ingen pratar om det och jag retar mig på det. Jag menar du e inte död i våra minnen, där kommer du finnas till vi andra också försvinner.

Jag retar mig så mycket på att det gick så snabbt, du hade varit så glad och stolt över mig om du hade varit vid liv idag. Jag har ett jobb som e helt otroligt gjutet och massor av andra saker har hänt i mitt liv. Bara grejen att Robin ska flytta in hos mig hade du tyckt varit jävligt skoj, du gillade Robin som fan.

Jag tittar på dig varje dag pappa, du ligger som bakgrund på min dator och jag kan inte förstå att du e en dammhög i nån jävla kruka, du ska ligga i soffan och titta på TV tillsammans med mig ju... fitta också...

Hade jag trott på livet efter döden hade jag tagit mitt eget liv för längesen för att få träffa dig och bara slippa denna jävla saknad. Fan pappa... fan...

Saknaden e fruktansvärd....

Älskar dig...