Fan...

Hej far min!

Nu var det jättelänge sen jag skrev här av många olika anledningar. Jag har haft mycket annat att tänka på och varit allmänt upptagen med att försöka återskapa ett normalt liv efter din bortgång och allting har gått sjukt över alla förväntningar. Jag lever med den jag vill leva med hela mitt liv och är allmänt glad över min situation.

Dock har jag börjat tänka på dig nästan varje dag och det är förbannad jobbigt. Jag har börjat koppla dig till massa saker jag ser på TV, i stan och i mitt hem. Jag har börjat prata mer om dig och börjat tänka tillbaka jättemycket. Ibland glömmer jag t.o.m bort att du inte finns mer, jag har ofta drömmar om dig. Varje gång jag vaknar blir jag så otroligt besviken att det bara var en dröm, en av mina drömmar innefattade den dagen du dog på sjukhuset, fast istället så klarade du dig och allting var jättebra. Fatta min besvikelse när jag vaknade...

Sen att allting känns annorlunda nu för tiden hjälper inte heller, jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen men allt som fanns när du levde finns inte längre, allting är splittrat och alla har sina egna liv eller lever på sitt egna håll.

Förlåt att jag inte skriver här så ofta längre, men jag vill inte upprepa det förflutna och gå runt och må dåligt, du ska dock aldrig någonsin känna dig bortglömd, för det kommer du aldrig bli.

Den enda i mitt liv förtillfället som skänker ljus i min tillvaro är Emma och jag är så förbannad och ledsen att du inte fick träffa henne pappa, du hade älskat henne, det gör jag och kommer alltid göra.

Älskar dig... världens bästa pappa!